TORE LEWANDER: SEGELDESIGNER PÅ HELTID

Han är en välmeriterad kappseglare och en erfaren segelmakare som har lärt sig yrket från grunden. Men numera jobbar han nästan uteslutande med design. Möt mannen som ger ditt segel dess form!

Tore Lewander är 46 år och har seglat i hela sitt liv. Barndomens somrar tillbringades i familjens C&C 35:a och sedan dess har det blivit allt från jolle och flerskrov till alla möjliga typer av kölbåtar. På meritlistan finns bland annat VM-silver i Farr 30 och EM-guld i ORCi. Till de mer ovanliga meriterna hör att han även vunnit EM i isjakt. Segelmakare har han varit i över 25 år. Han började ”på golvet” (i en både bokstavlig och bildlig mening) på Carlqvists segelmakeri och gick därefter till Royal Sails innan han i slutet av 90-talet anslöt sig till North Sails Lidingö. Vi hade fått uppdraget att utveckla och producera seglen till Whitbreadbåtarna EF Education och EF Language och behövde växa på produktionssidan. Spännande, tyckte förstås den unge Tore. Hans äldre bror Anders jobbade redan här så det var väl ytterligare ett skäl att söka sig hit. När Whitbreadprojektet började ebba ut ville han se sig om lite i världen och begav sig Nya Zeeland där han fick jobb på ett litet loft i Auckland. Segelmakeriet hade inget som helst IT-stöd. Designen gjordes med papper och penna och duken skars för hand. Där och då insåg han inte riktigt hur lyckligt lottad han var, men idag är han glad över att han hamnade på ett så utpräglat ”low-tech-loft”. Där fick han nämligen lära sig segeldesign i dess allra mest grundläggande form: ”Jag tror att det har gett mig en djupare förståelse för design som jag inte hade fått om jag hade designat på dator redan från början.” Tore har alltid varit intresserad av design och nyfiken på vad som egentligen gör att en båt seglar bra. När han efter sejouren i Auckland kom tillbaka till Lidingö fick han möjlighet att fördjupa sig allt mer i de här bitarna, och sedan 2002 har han jobbat nästan uteslutande med segeldesign. Så om du har ett North-segel som är yngre än femton år är chansen stor att det är han som har gett det dess form. Det har sina fördelar att jobba på North Tore ägnar mycket tid åt att vara ute med kunder och göra ”sailchecks”. Det ger honom viktig återkoppling som gör att designarbetet kan utvecklas och förbättras. Själva designen görs naturligtvis på dator. Förutom själva designprogrammet har han ytterligare ett tiotal programvaror att laborera med, bland annat en virtuell vindtunnel och North egna VPP-program som kan användas för att exempelvis hitta luckor i ORCi-regeln. Här finns också ett globalt designbibliotek med tusentals dokumenterat snabba segel. Värdet av alla dessa tekniska hjälpmedel kan knappast överskattas, menar Tore. Men som North Sails-designer har man ytterligare en fördel som nog är minst lika viktig – nämligen att man är en del i ett globalt nätverk av designers. North Sails internationella designteam leds av designchefen JB Braun och består av ett åttiotal personer som ägnar all sin tid åt design och utveckling. En del sitter på North Sails utvecklingscenter i Minden, Nevada men de flesta är knutna till de olika loften runt om i världen. De är sammankopplade i ett nätverk med en bärande princip: Det är öppen dialog som gäller. Om Tore behöver ett råd är det bara att slänga i väg ett mejl eller lägga ut en fråga i det designerforum som han ständigt är uppkopplad mot. Som designer kan man alltså räkna med att få det stöd man behöver. Men man förväntas också bidra till att föra utvecklingen framåt. Om någon någonstans i världen kommer på någonting nytt tas det upp till diskussion i forumet och resultatet brukar bli att den ursprungliga idén utvecklas och förfinas ytterligare. Det blir gärna så när åttio var för sig erfarna designers slår sina kloka huvuden ihop. Ett par gånger i månaden lägger designchefen JB Braun upp så kallade ”designrapporter” i forumet. North är djupt involverade i de flesta av världens mest ambitiösa kappseglingsprogram, och det gör att det finns stora resurser för utveckling. Det kan handla om vindtunneltester, datasimuleringar eller körningar i VPP-program, och syftet kan vara att exempelvis ta reda på vilka breddmått som egentligen är optimala för en Code Zero i olika vindstyrkor och vindvinklar. North Sails designers är också indelade i olika regionala kluster. I Tores grupp ingår förutom honom själv en tysk och två danska designers, och de har ett mycket nära samarbete. Varje arbetsvecka inleds exempelvis med ett måndagsmöte där de går igenom sina respektive projekt, diskuterar hur de bäst kan utföras och tillsammans rätar ut eventuella frågetecken. Ett kul och omväxlande jobb Att designa ett segel tar längre tid än många nog tror. Ett bra dagsverke innebär att Tore betar av ungefär fyra segel från sin lista, men det förutsätter att han får jobba koncentrerat utan att bli störd av annat. Det kan kanske låta som att han har ett ganska enahanda jobb. Det tycker inte Tore. Uppdragen varierar ju; på förmiddagen gör han kanske en rullgenua till en Scampi och på eftermiddagen ett 3Di-storsegel till en ORCi-racer. Båda uppdragen är kul och intressanta fast på lite olika sätt. Tore jobbar förstås mycket med kappseglingssegel. Hur många mästerskapstitlar eller Gotland Runt-vinster han har bidragit till vet han inte ens själv, men det är förmodligen fler än någon annan svensk segeldesigner. Det är klart att det är intressant att utveckla extrema segel i extrema material till extrema kappseglingsbåtar. Men alla uppdrag har sin charm. Ett projekt han minns med särskild glädje är när han utvecklade segel till 2.4m-klassen – ”Tvåfyra” eller ”Minitolva” i dagligt tal. Tores design, som han tog fram tillsammans med Stellan Berlin, mångfaldig världsmästare i klassen, har haft exempellösa framgångar under flera decennier och har än idag en dominerande ställning. Ett kul projekt av det lite ovanligare slaget var annars när han för några år sedan fick en beställning på en blooper till en Sparkman & Stephens-ritad 46-fotare. Om du inte riktigt har kläm på vad det är och hur det används är det inget att skämmas för. Det visste egentligen inte Tore heller när uppdraget landade på hans bord. Bloopers var populära under framför allt 70-talet och användes på mastheadriggade IOR-båtar, och när man allt mer övergick till fraktionsriggar försvann de från marknaden. Några designfiler fanns inte kvar i North Sails databaser och faktum är att Tore inte hade en aning om hur en blooper ska designas. Men i Minden, Nevada fanns folk som visste. Bland annat svensken Per Andersson, som då var designchef för hela North Sails (idag är han ansvarig för produktionen av 3Di-segel). Ett telefonsamtal senare var processen igång, och efter att ha rotat runt lite i sina gamla pärmar kunde Per ge Tore den input som krävdes för att ta fram en design. Om en blooper verkligen är ett effektivt segel ska vi låta vara osagt. Det finns nog en anledning till att segeltypen försvann. Men det var ett roligt projekt och Tore fick lära sig något nytt. För en person som drivs av nyfikenhet och intresse för vad som gör en båt snabb, är det ingen dålig belöning.