BERÄTTELSEN OM ARGO: DEL 3

Berättelsen om OPAL 46: an Argo, och de traditioner som omger henne, fortsätter

Läs Del 1 och Del 2.

Som 24-åring hade Ingvar Ravelius en dröm om att bygga sin egen Opal 46:a, Argo, och ge sig ut på en jorden runt-segling. Tio år senare, 1984, hade han träffat sin framtida fru Leena, sålt allt han ägde och kastat loss från Sverige. Kursen riktades mot Medelhavet och paret hade inga planer på att återvända.  

Efter Gibraltar seglade Ingvar och Leena österut längs den spanska kusten och tog sikte mot Ibiza, där de skulle besöka några vänner. De stannade i Ibiza ett par veckor och tog upp Argo på land för att göra underhåll. Med båten på land passade de på att flyga hem till Sverige. Efter att ha seglat sex månader känner det märkligt att flyga hela vägen tillbaka på bara fyra timmar. 

När de kommit tillbaka till Ibiza efter ett par veckor i Sverige fortsatte de österut och seglade allt djupare in i Medelhavet. Under året som följde tog de sig till Mallorca, Menorca, Sardinien, Malta och Grekland. 

Det var en solig dag i grekiska Lavrion. Argo låg förtöjd och Ingvar arbetade på däck. Han var noga med alla detaljer, ville att båten skulle skina och nu höll han på att slipa de fernissade ytorna. 

Deras tenderbåt var förtöjd längs Argos skrov medan Ingvar arbetade. Han var så inne i sitt arbete att han inte märkte att jollen flöt iväg. Det enda som fanns kvar var en kort lina som fortfarande satt fast i Argo. Ingvar var frustrerad över att någon hade kunnat stjäla båten, han trodde att någon hade simmat ut och skurit av förtöjningslinan.  

Ingvar och Leena var upprörda och bestämde sig för att än en gång ta upp Argo på land och tillbringa vintern i Sverige. De hade blivit bekanta med en annan svensk som skulle köra bil tillbaka till Sverige efter en rundresa i Grekland, och de gjorde sällskap med honom på resan till Sverige. 

Planen var att återvända till Argo efter vintern, fortsätta att segla i Medelhavet och därefter korsa Atlanten med sikte mot Karibien. Men de planerna ändrades kort efter att de anlänt till Sverige. 

I december 1985, kort efter att de kommit till Stockholm, visade det sig att Leena var gravid. Det innebar att de inte kunde fortsätta sitt äventyr så tidigt som de hade tänkt. Leena stannade i Stockholm tills jag, John, föddes i augusti 1986. Ingvar reste fram och tillbaka till Argo för att hålla koll på henne. Men i mars 1987 reste hela familjen till Grekland för att fortsätta seglatsen. Jag var sju månader när jag såg Argo för första gången. Hon stod då på land på Olympic Marina i Lavrion, Grekland. 

Ingvar hade köpt en ny tender. ”TENDER to ARGO” skrev han med stora bokstäver på den och la på ett antal lager fernissa utanför. Min pappa är extremt noggrann och försiktig med alla saker som hör till båten. Den röda uppblåsbara båten är nu över 3o år gammal och är fortfarande Argos tender. Den har varit med båten lika länge som jag. 

Vi seglade till Turkiet via de grekiska öarna. På min första födelsedag i augusti 1987 låg vi förtöjda i Bodrum. En man som sålde frukt på marknaden började prata med mina föräldrar om mitt blonda hår. De berättade för honom att det var min allra första födelsedag och han gav mig en vattenmelon i present. Det startade en tradition. Sedan den dagen har jag ätit vattenmelon på alla mina födelsedagar. 

Det var under det här äventyret som jag tog mina första steg. Och det gjorde jag ombord på Argo.