SVERIGES KANSKE MEST ERFARNE SEGELMAKARE

Vi på North Sails har en jubilar att fira. I år är det nämligen 50 år sedan Peter “Peppe” Lundqvist fick sitt allra första jobb som segelmakare. 

Peppe skulle komma att få en spännande och händelserik karriär som seglare och segelmakare. Och den är inte över än. 

Hösten 1969 var Peppe Lundqvist en knappt 18-årig yngling med ett brinnande intresse för segling. Nu hade han fått upp ögonen för segelmakeribranschen. Det verkade vara ett kul yrke och att få betalt för att hålla på med segling lät ju fantastiskt.

Det sena 60-talet var en brytningstid. Plasten hade fått sitt definitiva genombrott i mitten av 60-talet, och det bokstavligt talat sprutades fram nya segelbåtar. Utvecklingen påverkade även vår bransch. Många av de etablerade segelmakarna började närma sig pensionsåldern och företagen de ledde var illa rustade för att möta de nya tider som väntade; bara några år senare skulle de flesta av de gamla segelmakerierna vara borta eller reducerade till bleka skuggor av sina forna jag. 

Istället trädde en helt ny generation segelmakare fram på scenen. Först ut var Gransegel, som hade startats i mitten av 60-talet av Arved von Gruenewaldt, och det var han som hösten 1969 tog Peppe under sina vingar. 

Ett hektiskt 70-tal
Arved von Gruenewaldt, även kallad ”Greven”, var en kappseglare av rang, med internationella mästerskapsmedaljer i både Finnjolle och Soling. Därtill en man med mycket idéer, stor drivkraft och en vilja att skapa någonting nytt i en traditionell bransch.  

Gransegel skulle under 1970-talet utvecklas till ett av de större segelmakerierna i Sverige, men när Peppe klev in över tröskeln var företaget ännu i sin linda. Bortsett från grundarna och en viss Stefan Winberg, som jobbade extra på loftet vid sidan av studierna på KTH, blev Peppe Gransegels allra första fastanställda medarbetare. 

Han skulle bli kvar på Gransegel i nästan 15 år, och fick under den tiden vara med om en ganska remarkabel resa. Båtboomen rullade på i allt snabbare takt. Hela marinbranschen präglades av nybyggaranda och utvecklades, på gott och ont, till något slags Klondyke. Segling blev en bred folksport och Gransegel växte i snabb takt. Tempot var högt för det mesta. “Vi kunde göra femtio IF-genuer på en och samma gång“, minns Peppe.  

Peppe hann ändå med att kappsegla mycket under den här perioden. Han hade bakgrund i jolle, och under 70-talet gav han sig i kast med Tornado, 505 och Laser. 1979 var han med på Laser-VM. Det gick i Perth och blev ett minne för livet. 

1979 lanserades också Albin Express, och Peppe var snabb att haka på. Det var han inte ensam om. På mindre än tre år byggdes över tusen båtar – och många köptes av inbitna kappseglare. Mästerskapen samlade ofta över åttio båtar och på Lidingö Runt kunde det vara hundra Expresser på startlinjen. Det var ett riktigt getingbo, med OS-seglare, världsmästare och segelmakare i var och varannan båt. 

Peppe vann aldrig SM i Express. Men han fick med sig både ett SM-silver och ett SM-brons. Idag kan han stoltsera med ett tiotal SM-guld i flera andra klasser, och han är stolt över vartenda ett, men det är ändå SM-medaljerna i Express som han håller allra högst. Konkurrensen i klassen var stenhård och en SM-medalj var något som imponerade på vilken seglare som helst. 

Nya vägval, nya möjligheter
Peppe trivdes bra på Gransegel men började känna att han ville prova sina egna vingar. 1983 gjorde han slag i saken, flyttade med familjen till Nyköping och öppnade ett eget loft. Det döptes till Blue Peter och logotypen hämtades från signalflaggan med samma namn. 

Starten underlättades förstås av att Peppe vid det här laget hade jobbat femton år i branschen och var väletablerad som både segelmakare och kappseglare. Blue Peter blev snart känt för att göra snabba segel till bland annat Express och IF, och när Peppe började intressera sig för klassiska båttyper gjorde han sig ett namn även i klasser som M30, A22, Rival 22 och Smaragd. 

Att driva eget var kul och utmanande men också lite ensamt, och efter tio år under egen flagg i Nyköping lystrade han till lockropen från huvudstaden. 1993 kontaktades han av Stefan Winberg, som efter en lång sejour på Gransegel hade startat eget segelmakeri och nu ville ha över honom dit. Peppe nappade, började jobba på Stefans loft på Lidingö – och han har blivit kvar i samma lokaler ända sedan dess. 

Mycket har dock förändrats under de mer än tjugofem år som Peppe varit på loftet på Lidingö. Det började ganska omgående med att Stefan Winberg Segelmakeri anslöt sig till danska Diamond Sails. Och bara något år senare, 1995, gick Diamond ihop med North Sails. Rent konkret innebar detta att namnet Diamond försvann, men att de danska ägarna tog över ledningen av North Sails i Europa.

Peppes dagliga rutiner ändrades inte särskilt mycket under de här turerna. Han fortsatte att åka till loftet på Lidingö varje morgon och jobbade på ungefär samma sätt som tidigare. Men nu jobbade han på North Sails, och det skulle snart visa sig att det hade sina fördelar.

Då som nu hade North Sails en dominerande ställning inom Americas Cup och Volvo Ocean Race (eller Whitbread som det ju hette fram till 1998), och det nya North-loftet på Lidingö skulle snart få sin beskärda del av de här mumsbitarna. 

När Peppe blickar tillbaka på den här tiden kan han konstatera att han gjorde segel till ett Whitbread-projekt, två Volvo Ocean Race-projekt och ett Americas Cup-projekt. Det är mer än vad de flesta segelmakare ens kan drömma om. 

Seglen designades och tillverkades på Lidingö och tempot under de här åren var stundtals oerhört högt. När det var som mest intensivt jobbade man i treskift. Maskinerna gick bokstavligt talat dygnet runt.

Fokus på service och reparationer
Idag tillverkar vi inte längre några segel i Sverige. Inte i så många andra länder heller. De flesta North-segel görs istället i våra två stora anläggningar i USA och Sri Lanka. 

Lite trist är det allt, tycker Peppe. Det var kul att få se ett nytt segel växa fram på golvet framför sig. Men det går inte till så längre. Moderna prestandasegel är så tekniskt avancerade att de måste tillverkas med hjälp av industrirobotar och lamineringsmaskiner i speciella fabriksliknande anläggningar. Det är inget som går att göra lokalt i liten skala ens om man skulle vilja.

Numera ägnar sig därför Peppe mest åt service, reparationer och modifieringar. Tillsammans med Oscar Wetterling och Tomas Mark tar han hand om alla segel som kommer in till Lidingöloftet. Tillsammans har de i runda slängar 80 års erfarenhet, och de har stött på det mesta ifråga om skador och slitage. Med övriga på loftet på Lidingö är det nog över 200 år av erfarenhet.

Om Peppe med sina 50 år i branschen ska ge ett enda råd till Sveriges seglare, så är det att för guds skull se till att skydda seglen från solen. Man seglar sällan sönder ett segel, menar han. Det är istället UV-strålningen som gör störst skada: “Att slarva med UV-skyddet är ett snabbt sätt att bränna pengar.”

Och i framtiden?
Peppe är 68 år och efter 50 år i branschen är det väl helt i sin ordning att trappa ner lite. Men än är han kvar här på Lidingö, och vi gör allt för att han ska stanna kvar så länge som möjligt. Med hans erfarenhet och yrkeskunskap blir allt som lämnar hans händer riktigt bra. Eller “stabilt” som han själv säger.  

Och segla, det tänker han göra länge till. Han har kvar sin gamla M30, som han skaffade sig för många år sedan, och på senare år har han tagit upp Laser-seglandet igen. Han brukar köra en kväll i veckan. Det är en enkel och kul seglingsform, och ett bra sätt att hålla kroppen i trim. 

Han kappseglar en hel del – planerna för 2020 omfattar bland annat SM i M30 och Neptunkryssare – så det är inte inte omöjligt att du stöter på honom under någon regatta. 

Ambitionsnivån är kanske inte riktigt lika hög som för ett par decennier sedan, och antalet träningstimmar per år är avsevärt lägre. Men möter du honom på banan lär du märka att han inte är lätt att tas med. 

Segling är ju en erfarenhetssport, och om det är något Peppe har så är det erfarenhet. Både som seglare och som segelmakare.